joosefajjn

2012-02-13 14:09

jag är aupair för andra gången (well, tredje om man räknar en månad i spanien förra sommaren, men det gör jag inte riktigt) nu. var först i marseille men efter fem månader så insåg jag att det inte riktigt fungerade. familjen var världens snällaste men de ville att jag skulle tillbringa mer av min fritid med att "hjälpa till som en i familjen", dvs plocka undan disk och leksaker och allt sånt där, fastän jag knappt var hemma på fritiden, fastän jag aldrig var med dem på fritiden eftersom jag hade annat jag ville göra. jag tappade motivationen till att leka med bilar och piratskepp (det var två små pojkar) och dessutom var mamman hemma med en nyfödd bebis så det hände flera gånger att jag fick ta hand om hushållsarbetet, laga middag, ge barnen dusch och så, medan hon lekte med dem själv. det var inte alls vad jag ville med mitt aupairår!

så, jag bytte familj och nu är jag i paris. det lät jättebra i telefon men när jag kom hit hade jag en konstig känsla i magen som sa att det inte var helt rätt, som fick mig att inte känna mig helt välkomnad och sådär. och sedan dess har det bara gått utför. jag har bara varit här i två veckor (och hemma i sverige nu över helgen), men allt bara känns så fel! i marseille tränade jag mer eller mindre varje dag, här orkar jag knappt ta mig ur sängen på morgonen och jag sover uppåt tolv timmar per natt och är ändå hur trött som helst.. jag har ingen energi till att träffa folk, göra roliga saker (allt det där som jag hade planerat när jag flyttade till en stad med ett bättre transportsystem än marseille) och jag har den sista veckan gråtit mer eller mindre varenda dag för att jag inte vill vara kvar. mamman är en bitch, hon är nedlåtande (inte så att hon säger elaka saker men tonen, sättet hon säger det på) och om jag glömmer minsta lilla eller gör något fel (eller på ett sätt som dom gjort tidigare men som sen tydligen ändå är fel) låter det som hon tänker "är hon helt jävla blåst som inte klarar av det där?!". barnen är hur vilda som helst, slåss och sparkas så fort den andra gör något som inte passar sig, lyssnar inte när man ber dom om saker och om man blir arg börjar dom skrika och slåss och bli helt rasande... (och dessutom vill inte föräldrarna att jag blir arg på dom för "det fungerar inte i slutändan, då blir dom bara argare". jotack, jag har märkt. men hur gör man när man bett 50 gånger snällt på olika sätt, testat med "lyssnar du inte får du gå till hörnet" och "om du inte lyssnar leker vi inte sen" och ändå inte får någon reaktion, alternativt en bitchig och uppkäftig blick och ett "låt mig va"?!). och om dom inte vill ta en dusch eller göra läxorna så ska jag strunta i att diskutera och så får de duscha nästa dag eller göra läxorna med föräldrarna (vilket när det hände första dagen fick jag typ utskällning för att jag låtit bli läxorna när tjejen inte ville...).. jag menar, då lär ju barnen verkligen få respekt för mig?!

pappan har sitt kontor hemma på nedervåningen och om jag och barnen börjar bråka (för att dom inte lyssnar och man ju till slut ändå tappar tålamodet) kommer han upp och tar över och skäller ut barnet/barnen som om han tror att jag inte klarar av det själv (fastän dom sa innan att "han jobbar hemma men när han jobbar vill han inte se barnen så då är dom ditt ansvar"). dessutom bor jag i mitt eget lilla hus på gården, vilket var vad jag ville först, men jag känner mig så ensam. jag vill fortfarande vara en del av deras familj, eller åtminstone känna mig välkommen där när jag vill. nu är jag bara en anställd (det enda vi pratar om jag och värdföräldrarna är hur det går med barnen, vilken middag jag ska göra, när jag ska ha babysitting, när hon ska betala lönen och sådär) och det hade varit lugnt om jag inte bott såhär tätt inpå dem ändå. det känns som dom märker allt jag gör på min fritid och som att jag inte har någon frihet att göra vad jag vill. jag får tex inte ha kompisar över som sover här, och bara lite ibland för middag/lunch om vi är lugna och inte gör för mkt oljud. det känns som att det bara är jag som ska anpassa mig efter dem hela tiden. som att jag måste vara beredd att hjälpa dem när det behövs, att göra som dom säger om det och det, och så ger dom ingenting tillbaka (mer än lön och boende såklart. men ska inte aupairgrejen handla om ge och ta gällande relationer och sånt där också?!). det vore en sak om jag bodde helt själv. om jobbet var det här och sen hade jag min fritid, mitt hem där jag fick göra vad jag ville, vara den jag är, men nu är det något mitt emellan...

när jag åkte härifrån i fredags var en sån lättnad. jag nästan grät av lycka när vi landade i sverige, fastän jag egentligen inte längtat hemhemhem innan. hela dagen igår kantades av ångest över att behöva åka tillbaka, och när vi imorse landade i paris, en stad jag älskar och drömt så många år om att bo i, började tårarna rinna - för att jag verkligen inte vill vara tillbaka i det här. när jag kom hem innanför dörren här i mitt lilla hus bröt jag ihop fullständigt. så nu börjar jag fundera på om jag kanske ska ge upp det här med aupair. eller åtminstone för den här gången. hitta något annat här i paris. eller bara åka hem och försöka ordna upp mig själv..

jag är bara så rädd för att ge upp för enkelt. jag vet att början är svår, det har jag alltid vetat. och jag vill inte vara någon som åkte hem bara för att det var lite tufft i början.. men det faktum att det här är andra familjen jag är hos, det har känts lite fel ända från början och bara gått utför dessa två veckor gör att jag undrar hur mycket bättre det kommer kunna bli, och hur snart?! jag vet att familjen inte är hela grejen, jag vet att det är allt annat som gör det värt att stanna fastän jobbet är ett helvete ibland. att det oftast blir bättre efter ett tag. men hur länge ska man egentligen stå ut och må såhär bara IFALL det blir bättre, bara för att inte ge upp "för enkelt" när det finns så många andra alternativ till att stanna här men mer på riktigt, ett eget liv?! lönen är ju inte den bästa som aupair i frankrike så man har inte särskilt stor möjlighet att göra saker som kostar massa pengar. jag jobbar lördag morgon också (och har oftast en babysitting per helg) så att resa utanför paris (eller gå ut på helgerna) är nästintill omöjligt. jag får inte ta emot besök hemifrån (om dom inte bor på hotell, men jag kan ju ändå inte ta ledigt från jobbet vilket innebär att vi har inte jättemycket tid till att umgås). och ja.. är det så här det är att vara aupair?

jag har fortfarande en dröm om att åka till usa som aupair/educare aupair en gång i framtiden, men det känns som att om jag ger upp det här så kommer folk bara ”öööh varför ska du åka till usa isåfall om det inte fungerade i frankrike?”. och det kanske bara är inbillning, men det känns som att det är en annan sak i usa. man får mer fickpengar och större chans att göra saker; träna, resa, osv. den amerikanska kulturen känns mer öppensinnad och välkomnande och man tillbringar ett helt år i familjen, man är en del av dem på ett annat sätt än vad det är här (iallfall för mig). man pluggar på college och får ut något mer än bara rese-upplevelser och att vara aupair. och det finns inte så många andra sätt att åka billigt till usa i ett helt år och uppleva kulturen på riktigt, bo där på riktigt.. det blir värt det dryga jobbet på ett annat sätt när man vet att det inte finns något bättre alternativ. här finns andra sätt, kanske inte bättre i slutändan, men man vet inte innan man prövar...

jag ber om ursäkt för att det blev så långt, men jag behövde skriva av mig. om någon läst ända hit, vad tycker ni? är det ”fegt” att ge upp redan nu bara för att det känns tungt och fel eller ska man lita på sin magkänsla som tyvärr sagt det hela tiden? det här är mitt sabbatsår- jag vill inte tillbringa det med att må dåligt bara för att det kanske blir bättre i framtiden.. men hur ska jag veta att något annat blir så mycket bättre istället?

esodrin

2012-02-13 17:01

har du pratat med familjen om hur du känner? har du pratat med dina släktingar om hur du känner? om inte det blir någon ändring åt det bättre så tycker jag att du först ska prata med förmedlingen, om du åker via en sådan, och höra vad dom tycker. om du åker privat så tycker jag att du ska åka hem direkt, det viktigaste är hur du känner, och du ska inte göra någonting du inte mår bra av.

ninamorin

2012-02-14 16:03

Den första delen i texten då du var hos en familj med två små pojkar, och allt i övrigt som du skrev hur det kändes. Exakt så känner jag det nu. Jag är hos en familj här i Basel och har det precis så som du beskrivit. Och vet inte vad jag ska göra åt det? Och mamman i familjen säger att jag är som en i familjen nu,men jag känner mig mer som deras städerska! Inte direkt vad jag heller hade tänk mig för min tid här!

EllenJohansson

2012-02-15 00:21

Åh, känner igen allt, minus att dom slåss kanske. Men känslan. Har bara varit här i tre veckor så det känns löjligt att säga så men familjen kunde nog inte vara mindre intresserad av mig och jag jobbar mer än vad jag ska och har ALDIG tid för att se paris eller hitta vänner känns det som. Och det där med vad det finns för andra alternativ! Jag vet verkligen inte men det känns ju jättedumt att sluta efter så kort tid, men samtidigt vill man ju inte slösa bort ett halvår på att må dåligt. Hoppas att det löser sig för dig i alla fall!

ninamorin

2012-02-15 15:07

Jag har också min tredje vecka här nu! Och så som jag mår, ja det tycker jag skulle gått över för en vecka sen,men det håller i sig! Och känns som det blir sämre! Och har ingen kontakt i närheten,som jag kan umgås/prata med,så jag får koppla bort livet innaför dörrarna här! Och har haft svårt att finna någon också! Ja,jag har tänkt mycket på det med att hålla ut! Men precis, vad tjänar det till om man ska m dåligt i ett halv år! men är riktigt förvirrad över hur jag ska lösa det!

joosefajjn

2012-02-17 17:12

det "löste" sig för mig. eller åtminstone behövde inte jag fatta något beslut om vad jag skulle göra. samma kväll som jag skrev det där kom mamman hem från jobbet och sa att jag fick sparken och skulle åka därifrån nästa dag eftersom jag slagit och puttat ena tjejen (vilket ju absolut inte är sant, jag fattar inte ens hur dom kan tro nåt sånt om mig), inte haft koll på barnen när vi gått över gatan från dagiset till bilen (vilket inte heller är sant eftersom jag alltid parkerat på samma sida som dagiset så vi inte ens gått över vägen OCH för att barnen alltid gått bredvid mig när vi närmat oss vägen) och att jag skrivit i min blogg att hon var en bitch och barnen ouppfostrade monster (vilket ju kanske inte var det smartaste jag gjort men hallå, varför googlar hon ens och översätter min blogg? och dessutom var det sant och hon bara förtjänade att få veta det). så, jag tog mitt pick och pack och åkte dagen därpå. inte världens roligaste avslut men nu när det gått några dagar är jag bara lättad över att vara därifrån. jag hade aldrig varit lycklig över att stanna där i så många månader till..

så, det "löste" sig för mig. jag är hemma hos min familj och mår bättre än jag gjort på hela tiden i paris. tack för alla svar iallafall, det är skönt att se att man inte är ensam om att ha det sådär :)

jonnamoller

2012-02-18 23:07

Hej! Vad skönt att du är hemma igen, det lät verkligen som en jobbigt upplevelse. Jag tycker dock inte att du ska låta det stoppa dig från att åka till USA, om det verkligen är något du vill göra! Jag är lite i samma sits. Jag var utbytesstudent i USA för några år sedan. Jag trivdes verkligen med livet där, men inte med familjen. Det kändes fel redan från början men jag ville inte "ge upp". Helst av allt ville jag byta familj och det skulle jag också få göra. Men helt plötsligt säger förmedlingen att det inte finns någon familj och att jag är tvungen att åka hem. Jag hade verkligen blandade känslor när jag kom hem, det var jätteskönt att slippa allt skit samtidigt som jag var så besviken och arg. Nu till saken, jag planerar att åka tillbaka till USA senare i år, som Au Pair, men jag är jätteorolig att det inte kommer gå bra den gången heller. Men det känns ändå som att det är bättre att prova och "misslyckas", än att inte prova alls och undra över hur det kunde varit. Lycka till om du bestämmer dig att åka till USA i framtiden :)

emmsan91

2012-04-14 06:08

vet hur det ar, har varit med om samma sak har i australien men vad fresen sager jag bara, om man inte trivs ska man helt enkelt byta eller sa enkelt ar det val inte men det blir bara varre ju langre man ar kvar och det syns pa dig att du inte trivs med mer an vad du tror. man ska byta tills det kanns ratt, tills det kanns att man ar en del av familjen och att barnen gillar en! for det ar sa det ska vara! och ge inte upp om usa, jag tanker inte ge upp om usa bara for det har i australien! vaga chansa och prova, du ar fortf ung och man lar sig alla ganger man far byta med! och man blir en battre aupair varje gang och bitch host mums ar det bara att skita i, seriost. lat dom inte trycka ner dig. Dom ar bara divor och bortskamda med att ngn ska gora allting at dem! take care, xx

emmsan91

2012-04-14 06:11

det ar precis som med killar, alla ar inte daliga bara for man haft dalig erfarenhet sa ska man inte dra alla over en kant!

emmsan91

2012-04-14 06:11

precis som att alla familjer ar faktiskt inte daliga heller! det galler att kommunicera bra redan ifran dag 1.